Paris -Turin med tåg. Jag tog mig ner från Paris med snabbtåget på drygt fem timmar. Färden gick vackert via de snötäckta Alperna i södra Frankrike in i Italiens norra del.
Den nykonstruerade internationella tågstationen Porta Susa i Turin var inte riktigt färdig än men jag förstod på den påkostade 300 meter långa byggnaden i stål och glas att jag kommit till en stad uppskattad av turister. En av anledningarna är att staden är relativt välbevarad och rik på sevärdheter en annan är närheten till skidåkningen. Turin kom på världskartan | Piemontes huvudstad är ett känt lärdomssäte med flera kända universitet, högskolor, bibliotek, museer och konstgallerier. Men det är även en industristad där bland annat FIAT ligger. |
och fick ett lyft efter vinterolympiaden 2006. Torino betyder egentligen den unga tjuren. Namnet härstammar från dess keltiska ursprung på 200-talet f.Kr. Språket – piemontese – är mer än en dialekt och innehåller flera keltiska ord. Det används fortfarande flitigt och jag förstod ingenting när de pratade med varandra på marknaden. Språket bidrar till att ge befolkningen en egen identitet och särprägling. Man får inte glömma att Italien bestod av olika kungadömen fram till mitten av 1800-talet då landet enades och Turin blev dess huvudstad (1861-65). |
Sedan 1871, då Fréjustunneln invigdes, har Turin spelat en viktig roll i kommersen mellan Frankrike och Italien. Platser, kyrkor och museer (som det berömda egyptiska museet jag återkommer till) byggdes under den tiden. De ståtliga stenbyggnaderna mynnar ut till stora öppna platser kantade av allehanda affärer, gallerier och restauranger.
Under en av stadens många arkader tog jag en kopp rykande färsk italienskt kaffe och njöt av tillvaron. Italienskorna hade tagit fram sina korta, lite gammeldags minkpälsar och gick arm i arm och tittade in i de eleganta märkesaffärerna.
Statysalen i Museo EgizioBarockarkitekturen dominerar stadens kärna sedan Savojens kungadöme, men det finns även fascistarkitektur som den breda avenyn Roma som byggdes under Mussolinis tid. Förutom palatset är det även värt att ta en titt på Turins kungliga bibliotek – unikt i sin genre med dess värdefulla verk uppställda för beskådning. Taket är målat i fresko med allegorier från konst- och vetenskapsvärlden, valnötsbokhyllorna i två etage pryder väggarna och intrikata, gömda dörrar leder till mystiska låsta rum. Teckningar av Michelangelo, Rembrandt och Leonardo da Vinci – varav hans kända självporträtt – ingår i samlingarna.
Men en av Turins höjdpunkter och fascination är onekligen det egyptiska museet jag gick till efter att ha tänt ett ljus i den imponerande katedralen nära de romerska ruinerna där den omtalade Kristi svepning förvaras.
Turins egyptiska museum
Museet har inte förnyats sedan det byggdes på 1800-talet och det är också dess charm. Jag är glad att ha sett det innan det restaurerats. Dammlukten från föregående sekler låg tung, föremålen var staplade på varandra, rummen trånga men gedigna. Det var svårt att ta in de 6 500 utställda statyer, sarkofager, masker, mumier, vardagsobjekt… men det finns ytterligare 26 500 i källarlokalerna!
”Det är som att vara i Kairo på det egyptiska museet” tänkte jag när jag hänfört tog mig från sal till sal undrande över hur denna fantastiskt rika samling har hamnat här av alla ställen?!
Museo Egizio som det heter på italienska är det enda Egyptiska museum i världen helt ägnat åt antik egyptisk konst och kultur. Detta museum är det andra av dess slag efter Kairomuseet vilket inte säger lite. Samlingen är resultatet av flera seklers uppköpning som tog sin början 1628 med kung Carl Emanuel I och fortsatte på 1700-talet med Emanuel III – som tog hjälp av botanisten Vitaliano Donati. Dessa hamnade sedan på Turins universitet. Intresset för egyptologi ökade markant under 1800-talet efter Napoleons intåg i landet. Diplomater stationerade i Egypten var ofta uppköpare och sålde vidare samlingar till de högst betalande. Bernardino Drovetti – från Turin – blev fransk konsul i Egypten efter att ha tjänat i Napoleons armé där. Dronettis första samling på 5 268 diverse föremål från gamla kungariket (ca. 3000 f.Kr) fram till romartiden erbjöd han först till kungen av Savoyen och till Louvren men blev nekad. Jag kan tänka mig att Louvren nu ångrar sig att en ypperlig affär gick dem förbi!
Johannes döparenSedan erbjöd han den till hertigen av Savoyen – Carl Felix, kung av Sardinien – som köpte den 1824. Samlingen skickades per båt från Alexandria och drogs efteråt med oxkärra upp till Turin där den lades till de andra föremålen på universitetet. Champollion – mannen som översatte hieroglyferna efter svensken Åkerblads första tolkning – anlände till Turin för att upprätta museets katalog.
1831 öppnade Turins egyptiska museum sina dörrar inför en hänförd publik. De tunga granitstatyerna – nu vackert disponerade i två spegelsalar – kom på plats först 1852. Ytterligare 200 egyptiska föremål från Roms museum utvidgade samlingen 1894. Utgrävningarna fortsatte fram tills andra världskriget och 18 000 föremål skickades till Museo Egizio. Gudskelov packades allt in ordentligt och flyttades under krigets bombningar av staden. 1946 återställdes de och museet kunde öppna sina dörrar på nytt.
Den Italienska staten gav tillstånd 2005 till en privat fond att överta ansvaret av samlingen. En följd därav blev den estetiska upplysningen av statyerna – Statuario – och arbetet ska fortskrida genom att fördubbla utställningslokalerna för att kunna ställa ut många fler lagrade föremål.
Champollions ord ”vägen till Memphis och Thebe går via Turin” ringde i mina öron när jag besökte museet och kommer fortsätta att göra det i framtiden. Speciellt med extremisternas hot att täcka alla nakna statyer i Egypten!
Tiden var för knapp denna gång för att upptäcka Turins resterande juveler. Men nu hittar jag – och det är lätt att ta sig hit från Paris med snabbtåget – så jag säger: på återseende!
Anne Edelstam