Det är tredje gången du kommer till Stockholm. Vad tycker du om staden?
- Helt underbar. Visserligen finns det många nya byggnader, men den eleganta strama skönheten finns kvar i staden, som jag tycker har mycket att ge. Det är alltid kul att komma hit. Första gången var jag här med John Wayne och Rita Hayworth och den andra gången, på 1980-talet, i min roll som Unescoambassadör. De gångerna var det inte vinter och ingen snö, men nu får jag se att staden verkligen är mycket vacker även om man måste vara försiktig så att man inte halkar. Jag är född i Afrika i Tunisien, så för mig är det mycket roligt med snö. Nu gästar jag Cinemateket och det är otroligt prestigefyllt för mig.
När det gäller dina roller spelar du ofta utstötta personer, som till exempel i Mario Monicellis ”Gänget” där du spelar en flicka från Sicilien som hålls tillfångartagen hemma av sin bror. I Luigi Zambas ”Bello, onesto, emigrato Australia, sposerebbe compaesana illibata” är du en prostituerad på drift och i rollen som Concetta i ”Leoparden” spelar du en flicka från medelklassen som försöker smälta in i aristokratin. Du har även spelat judinnan Giudita di Castro i Luigi Magnis ”Nell’anno del Signore”. Tror du att dessa roller har haft någon betydelse för kvinnornas frigörelse och rättigheter?
- Du har räknat upp många mycket intressanta filmer. ”Gänget” var faktisk min första film i Italien och det fanns inte så många likheter mellan mig och Carmelina Nicoscia, som var mycket flickig. Jag har varit mycket mer av en pojkflicka, så det var en mycket rolig värld att komma till. Filmen med Zampa där jag spelade mot en stor italiensk skådespelare, Alberto Sordi, är en ganska rolig historia. En kille som har emigrerat till Australien får för sig att han skall gifta sig med en tjej från hembyn i södra Italien. Då kommer denna prostituerade. Det är en komedi som vi spelade in bland italienare i Australien och vi lyckades faktiskt göra det ganska bra. När det gäller Magni är det en historisk film som delvis handlar om de svåra förhållanden som judar i Rom var tvingade att leva under.
Det har i alla dessa fall varit roller som har tvingat människor att tänka till och mest av allt att engagera sig. När jag ser tillbaka på dessa roller är jag mycket nöjd. Jag är glad att du tar upp denna synvinkel, eftersom jag har varit mycket engagerad i kvinnorörelsen, men tyvärr ser jag att kvinnor fortfarande är drabbade av så mycket våld överallt, inte minst i Tunisien idag. Jag hoppas alltid på det bästa och jag vet att det kommer att bli bättre med en ny generation.
Hur var det att arbeta med Visconti?
- Det bästa jag gjort. Jag fick en liten roll i ”Rocco och hans bröder” Han lärde mig mycket när det gäller tempo och skådespeleri, men även att röka. Jag har aldrig slutat att göra det trots diverse påtryckningar. Ännu bättre var det att arbeta i ”Leoparden”. Vi befann oss i en sluten värld och vi repeterade otroligt mycket innan vi spelade själva scenerna. För Visconti var det otroligt viktig hur vi skulle gå och att vi skulle vara karaktärerna. Det var en stor erfarenhet för mig och jag gillade den mycket. Jag lärde mig också en annan sak, att man skall vara dels mycket trogen det ursprungliga manuset och att man skall välja sina medspelare med omsorg. För mig har det varit mycket bra hela tiden, eftersom jag haft det stora nöjet att arbeta med fantastiska italienska skådespelare som Marcello Mastroianni, Vittorio Gassman samt även med enorma paradskådespelare som John Wayne och Rita Hayworth. Han var mycket trevlig och mycket mera känslig än många människor kunde tro, hon var verkligen en god mentor för mig. Jag tror att desto mer jag gör, desto säkrare blir jag i mitt skådespeleri. Den allra viktigaste är att man skall ha en bra motspelare och det har jag nästan alltid haft.
Finns det någon kollega som du verkligen har velat arbeta med?
- Jag är uppvuxen i Tunisien och då var landet mycket franskt. Jag måste erkänna att jag kände stark passion för den franska filmen. Jag fick arbeta med två av mina idoler, Jean Paul Belmondo och Brigitte Bardot. Hon var faktisk min förebild.
Hur var det att arbeta med Jeanne Moreau och Manoel de Oliveria?
- Jag har känt Jeanne i många år och det gick som smort att arbeta med henne. Hon är verkligen mycket bra. Vi hade roligt tillsammans. Manoel de Oliveria är103 år och är en otroligt energisk man. Vi såg honom först när han simmade i en pool. Vi arbetade 25 dagar i sträck utan några pauser och han var ständigt aktiv. Sen skulle det vara en fransk film och han tvingade alla i castingen och i det tekniska teamet att alltid och enbart tala franska och de gjorde de.
Vilken är den stora skillnaden mellan gårdagens filmindustri och dagens?
- Jag vet att det kan verkar konstigt, men även om vi idag lever i en mer internationell värld som ger fullt av möjligheter att skapa kontakter tack vare Internet, så tycks filmen uppvisa det motsatta. När jag började spelade man till exempel in en film i Italien, med man gjorde den till exempel med fransk eller tysk producent. Det var svårare att arbeta med 35 millimeter än med dagens digitala utrustning, som jag verkligen gillar, men paradoxalt nog hade man möjliget att skapa filmer med utgångspunkt i många länder. Nu verkar det, åtminstone i Frankrike eller rättare sagt i Paris där jag bor, som att man kan se filmer från andra euroepiska länder i den allmänna distributionen. Jag saknar samproduktionerna.
Hur är den italienska filmen idag?
- Jag kom under en epok när det fanns stora regissörer som Mauro Bolognini, Zuali, Zampa, Visconti och Fellini. Nu finns det många unga duktiga regissörer som skapar fantastiska historier, men det är så svårt att få finansieringsstöd. Inte minst på grund av krisen, men jag hoppas att det kommer att bli bättre snart.
Vad kan du berätta om ”Once upon a time in the west?”
- En fantastisk film. Jag var den enda kvinnan och det var verkligen mycket rolig när det gäller allt från skådespeleri till arbetet med Henry Fonda. Det var verkligen roligt och lyckat.
Många har sett dig som en modeikon. Vad tycker du om det?
- Jag har varit vän med Armani sedan han började och det är klart att jag inspirerat honom. Skämt å sidor. Jag tycker att kläder, smycken och sådant verkligen är mycket viktiga. Jag får alltid frågor angående skönhet och visserligen har det varit mycket betydelsefullt för min karriär, men det väsentligaste var konsten, ögonen, blicken.
Finns det någon svensk film som du älskar eller några svenska skådespelare?
- Jag kan inte på rak arm komma på någon svensk film på rak arm. Visserligen tycker jag om mycket av Bergman, men jag har en mycket stor beundran för Greta Garbo, precis som varje människa på denna planet, och för Ingrid Bergman. Jag träffade henne när hon var gift med Rossellini. Hon var en intressant och duktig person. Jag arbetade inte med henne men lärde mig mycket av henne ändå. Jag är säker på att det finns många nya Ingrid Bergman och att många svenskor har samma inställning till yrket som jag och arbetar med den rätta distansen och självironin.
Roberto Fogelberg Rota