”där små citroner gula, de växa uppå strand, där näktergalar drilla\allt uti dalen stilla, och snäckorna så röda, de lysa uppå sand” - innan jag läste Silvia Avallones debutroman vill säga. Efter Avallones nutida skildring av vänskap, tonårstid och italiensk samtid har åtminstone synen på Piombino, staden där romanen utspelar sig, ändrats.
Dels hyllad i de fina salongerna i och med nomineringen till Italiens prestigefulla litterära pris Premio Strega, dels kritiserad för sin onyanserade porträttering av en italiensk arbetarklass splittrad av Berlusconi. Anna och Francesca befinner sig i början av tonåren, med all den naivitet som det innebär, och utforskar det fysiska och psykiska förhållandet till såväl sig själva som till andra.
En stor svärta blir emellertid påtaglig då Anna och Francescas handlingar och tankar i det närmaste konstant sker i förhållande till det andra könet. Deras egentliga frihet hämmas ständigt av de två fäderna, en äldre bror samt Piombinos samtliga manliga invånare. Det är först när det bara är de två, på tumanhand, som de framstår som riktigt lyckliga. Då när de bara doppar fötterna i det pubertala vattnet och samtidigt står stadigt kvar på barndomens trygga strand.
Stål är en gripande berättelse om vänskap som går hand i hand med en tragisk historia om ett Italien i sönderfall. De små citronerna äro visserligen fortfarande gula och växer uppå strand, men där finns även narkotika och alkoholism. Näktergalarna drillar men får försöka överrösta ljudet av skott, och snäckorna röda kan på sina ställen lika väl vara blod.
Signe Lundgren
Silvia Avallone
Stål
Översättning: Johanna Hedenberg
Natur & Kultur