”Jag har inga fördomar. Sedan jag blev fransk (jag var det redan till hälften genom min mor) har jag förstått att mina nya landsmän är synnerligen lata, oärliga, långsinta, avundsjuka och så gränslöst högmodiga att de anser att den som inte är fransk är en vilde”
Vanskligheten med ironiska medstrykanden av rasism är alltid att någon tar budskapet på allvar:
”Italienaren är opålitlig, lögnaktig, feg och lömsk...”
Umberto Eco tar den risken och bygger sin berättelse genom att låta olika fält av sanning, osanning, halvsanning och mängder av lögner kliva in i varandra och genom förväxling och förveckling skapa demoniseringar för att visa på hur dess nödvändiga byggnadsställningar, de intrikata vandringshistoriernas symmetri, sammanfaller och därtill elektrifieras av de självgenererande och ytterligt lättlöpande konspirationsteorierna som vävs och växer till att likna en spindelväv av ultimata sanningars högsta värde.
”Värst av alla är förstås jesuiterna”
Huvudpersonen och dubbelnaturen, Simone Simonini, antikhandlare men också spion och förfalskare är en fiktiv person och faktiskt den ende av sådant slag i Umberto Ecos storslagna roman där de övriga inblandade i huvudsak är autentiska historiska gestalter:
”'Om du inte är snäll och går och lägger dig genast kommer den hemske Mordechai till dig i natt.' Så hotar farfar mig, och jag har redan svårt att somna i mitt lilla vindsrum, jag lyssnar efter vartenda knarrande i det gamla huset”
Simonini växer upp med en farfar som ständigt vaccinerar honom med rädslan för judar, men även för andra grupper. Simonini skriver i sin dagbok:
”I åratal drömde jag om judar varje natt”
Begravningsplatsen i Prag är inskriven i en historisk kontext av europeisk konspirationstradition och utgör en gestaltad utlöpa ur en verklighet där den autentiska historien är bakgrund och spelplats. Agenten Simone Simonini torgför rasismen och antisemitismen och blir i boken dess anförare och bärare och då särskilt Sion vises protokoll, om hur judarna planerade ett världsomspännande sionistiskt maktkoncentrat, som 1921 avslöjades som ett falsarium men som senare genomgått diverse metamorfoser och aktualiseringar i olika intressenters händer i så skilda världar som den sovjetiska säkerhetstjänsten fram till vissa av våra dagars islamister.
Berättelsen har ett tungt budskap som Eco sakligt och skickligt genomför där han söker slår sönder rasistiska stereotyper och visa på hur jordmånen och växtkraften för dessa är stark och slingrande.
Till en del blir boken bitvis något baktung av alla historiska skeenden som skall läggas in som en karta där läsaren skall orientera sig och göra diverse nedslag i historiska processer och det fordras naturligtvis en viss orientering i artonhundratalets skeenden för att kunde glida igenom berättelsen i hyfsad styrfart. Men boken är genialt upplagd och jag undrar om inte Umberto Eco med detta väldiga verk har nått upp till sin succé Rosens namn i dignitet än en gång. Det är världsklass på Begravningsplatsen i Prag men den skrämmer också, dels på grund av åskådliggörandet av vandringshistoriernas och konspirationsteoriernas kraft men också av vågspelet att fästa dess autentiska natur på papper.
Benny Holmberg
Begravningsplatsen i Prag
Översättning Barbro Andersson
Brombergs