Redan som liten visste jag mycket väl att salt var det billigaste som fanns att köpa på ”Sali e Tabacchi”. Varifrån kom då dessa underliga ord? Detta lär vara en mycket gammalt historia.
Föreställ er att vi tar plats i en mikroskopisk bil och att vi åker berg och dalbana i min pappas DNA. Med säkerhet skulle vi möta en liten romare där! Det var under det romerska imperiet som saltet var det dyraste som fanns. Den kallades för “det vita guldet” och användes för att avlöna de romerska soldaterna. Därifrån kommer ordet “salario” som betyder lön. | Salinernas värld är inkluderat i naturreservatet - isole dello Stagnone- I ön San Pantaleo, finns resterna efter staden Mozia. Fenicierna förvandlade denna ogästvänliga ö till en av de mest förmögna städer i sin tid, naturligt försvarat av lagunen samt höga försvarsmurar. |
- Det är omöjligt att ens förstå att en civilisation kan existera utan att producera och använda salt.
“Le saline di Trapani” på Sicilien är ett levande bevis på detta.
Det är ett underbart urgammal landskap, som Fenicierna lade beslag redan för tretusen år sen. De insåg att förhållandena för att återvinna salt från havet var extremt gynnsamma: grundvattnet som kännetecknas av mycket hög temperatur och väderförhållandena, speciellt vinden som främjar avdunstning. Saltet var oumbärlig både som kosttillskott och för bevarandet av fisken och kött eller garvningen av läder. Fenicierna exporterade salt över hela medelhavsområdet.
Än idag lever detta vidare. Man kan se små saltdammarna där havsvatten avdunstar långsamt och låter det vita guldet, saltkristallerna, träda fram. Det finns kanaler, väderkvarnar och små berg av salt täckta med takpannor av terrakotta, så att saltet kan fortsätta andas. Man arbetar fram saltet som traditionen vill. Det går långsamt, det är naturligt, och saltet är fullproppat av viktiga mineraler; helt oraffinerat.
Dagens bordssalt har ingenting gemensamt med naturligt kristallsalt. I och med den industriella “utvecklingen”, började man “rena saltet”. De essentiella mineralerna och spårelementen ansågs som orenheter! Kvar blev bara natriumklorid: bordssaltet som kroppen identifierar direkt som en gift, en abnorm substans som ska rensas bort från kroppen så fort som möjligt.
Salinernas värld är inkluderat i naturreservatet - isole dello Stagnone- I ön San Pantaleo, finns resterna efter staden Mozia. Fenicierna förvandlade denna ogästvänliga ö till en av de mest förmögna städer i sin tid, naturligt försvarat av lagunen samt höga försvarsmurar.
En liten båt tar mig och mina sicilianska kusiner snabbt dit. Turerna fram och tillbaka går långt in på kvällen.
Ön är liten. Vi tar oss runt på mindre än en timma. Det är fullt med blommor, den underbara våren på Sicilien går helt i gult. Medan vi strövar längst vatten, ser vi en skylt: strängt förbjudet att pick-nicka på ön, jag håller med, man vill inte att ön ska fyllas med petflaskor, burkar, lådor, plastpåsar och bara gud vet vad. Men, se där, några meter därifrån finns det en stor familj som picknickar för fullt.
- Man få inte äta härute! Säger min kusin vänligt men bestämt. Reaktionen låter inte vänta på sig. Två män kommer fram till oss utrustade med en flaska vin och plastglas. Alla andra skrattar.
- Ni måste ta ett glas vin, säger de. De insisterar, de tycker att vi behöver slappna av lite. Vi måste nästan springa därifrån och de nästan springer efter oss.
I slutet av 1800-talet, en engelsman, vars stenrika familj hade ekonomiska förbindelser med Sicilien, köpte hela ön. Ur arkeologins synvinkel förstod han att detta var en Skattkammarö och för att påbörja utgrävningarna blev han tvungen att köpa ut de många små bönder som sen hundratals år ägde marken. Han byggde en villa som senare blev “Il museo Whitaker”. Alla viktiga arkeologiska fynd från ön visas här. Whitaker var ingen köpman som resten av släkten. Han vår en drömmare som fascinerades av fåglar och arkeologi. Detta var hans livsverk. Resultatet av hans forskning publicerades i London 1921.
Vi tar sista båten och kommer snabbt tillbaka till “le Saline” igen. Innan solen hinner försvinna bakom havet, ser vi siluetten av Levanzo, som tillsammans med Marettimo och Favignana formar de Egadiska öarna. Ett annat paradis, bara några timmars båtresa härifrån.
Vid le Saline har människor börjat strömma in från den närmaste staden Marsala. Vid restaurangen har man hyrt ett band som spelar schlager, lite underhållning måste man alltid ha. Min kusins man dansar ohämmad. Som alla Sicilianare är han livlig och full av energi. Med andra ord ”all salt and pepper”!
Nadia Scapoli