Motsättningarna mellan högern och vänstern på 1970-talet försatte Italien i ett mycket svårt läge, vilket kom att resultera i våldsamheter under de kommande åren. Staden Pisa var av tradition, med sitt ärorika universitet, ett vänsterfäste. Samtidigt fanns i
Berättelsen är enkel. Den följer den mycket unge Renzo Lulli (Francesco Turbanti) som är politisk engagerad och mer än alla andra villig att offra allt för att kunna spela musik med sin stora idol Pino Masi (Pisas Bob Dylan), här gestaltad av Claudio Santamaria. En dag, trots sin fars protester (Renzo har misslyckas i skolan), drar han iväg med modern till en audition och där med hjälp av en kompis, Fabio Gismondi (Paolo Cioni), får han också sitt första möte med sin idol.
Pino Masi framstår redan från början som en mycket egendomlig och rent av paranoid människa som ser fascister överallt. Han är skrytsam om sina kvinnoaffärer och tror att han är ett viktigt politiskt mål, varför han övertygar sina vänner, som han inte bryr sig ett dugg om, om att fly till Jugoslavien.
När den lilla flyende gruppen möter militärer på väg söderut och befinner sig vid den Jugoslaviska gränsen blir Pino Masi mer och mer paranoid, men samtidigt mer och mer komisk. Gruppen försöker forcera gränsen till Österrike som på den tiden hade allt annat än vänskapliga relationer till Italien på grund av den tyska minoriteten i Sydtyrolen. Naturligtvis lyckas de inte med det uppdrag de rest dit för att företa sig och de sätts i österrikiskt fängelse. Bland annat för att det sker under en helg samtidigt som Italien firar nationaldag.
Berättelsen fortsätter att bli allt mer komiskt absurd och rör sig i commedia all’italiana genren. Samtidigt är slutscenen, där karaktärerna sjunger en extremt känsloladdad låt med kopplingar till denna period, skriven av av Fabrizio De André, magnifik: ljus kastas här på politik med kopplingar till nutid. I slutet av filmen ser vi hur en äldre videokamera filmar skådespelarna och den reella figuren Masi som numera är en hemlös gatumusikant, även om hans röst fortfarande håller.
Den brittisk-italienske regissören Roan Johnson var närvarande under Italienska filmfestivalen i Stockholm.
Berätta om hur det här projektet kom till.
- Jag mötte Renzo Lulli på en konferens och jag hade hört talas om historien när jag var barn. Jag frågade om den var sann och tänkte göra en mindre dokumentärfilm.
Man måste kanske först berätta att min väg in i filmen är mycket märklig. Jag läste vid filmakademi i Rom med inriktning på filmmanus. Jag lärde känna regissören Paolo Virzì som kommer från Livorno, en stad som alltid har skämtat om Pisa och dess innevånare. Han sade: ”Du skall bli regissör.” Jag började med det och startade med några dokumentärfilmer och gjorde mer och mer efterforskning kring denna period. Jag ville göra någonting lättsamt, eftersom man vanligtvis alltid utgår från det som hände på 1970-talet på ett seriöst, retoriskt sätt. Den enda film om detta som hade glimten i ögat var faktisk Mario Monicellis ”Noi vogliamo i colonelli”.
Sedan träffade jag producenten Carlo Degli Esposti med mitt synopsis. Han ville genast göra en spelfilm och då började jag med castingen. Jag hade tänkt mig en ganska liten film och sökte rätt mycket bland vänner och bekanta. Jag ville hålla mig på god fot med de inblandade och jag förde en dialog med med Renzo Lulli. På Lullis uppmaning sökte jag upp skådespelaren Claudio Santamaria. Vi träffades. Han sa att det var så otroligt roligt att han fick möjlighet att delta i detta projekt.
Sedan träffade jag Masi, men han vara otroligt skrytsamt om sitt förflutna. Han talade med mig i en och en halv timme. Därefter började vi läsa manuset tillsammans och han gillade det. Han frågade om jag kunde nämna tjejen med namnet Nancy som då vara hans älskarinna. Hon hade träffat Bob Dylan, Masis stora idol, och Nancy hade varit hans livs kärlek. Jag fick sedan ett telefonsamtal där jag fick veta att Claudio Santamaria gillade rollen och att jag även skulle kunna spela in några scener i Piemonte.
Jag var tvungen att slåss för att behålla inledningssekvenserna som är gjorda i super 8-format och texterna som visade allvaret utan att vara för retorisk.
Kan du berätta om mötet med Santamaria?
- Den var roligt. Filmen hade fortfarande en mycket liten budget när jag mötte honom. Han kom dit med sina agenter. Jag kände mig som på en tentamen. Hans agenter ställde hela tiden en massa frågor och till sist sa en: ”Låt pojkarna vara ensamma.” Santamaria började läsa texten och kunde den nästan utantill. Sedan började han fråga och diskutera Masi och dennes relation till kvinnor och den problematiske fadern. Som det sägs i filmen var fadern en före detta officierare i Folgore och högerextremist, en ganska våldsam människa dessutom. En gång slog fadern modern hårdare än vanligt och Masi gick emellan. Då slog fadern sönder en flaska mot sonen bröst. Det orsakade ett ärr som för mig även är metaforiskt, som det ärr Italien har fått på grund av fascismen.
Santamaria talade mycket med Masi och de två blev nästan vänner. Han är mycket professionell och respektfull och han fick veta varför de skulle åka till Österrike: Masi hade två väninnor i Wien. Då fick vi idén med telefonensamtalet där vi ser hans vän med två danskor. Det stämmer också och den enda scen som inte har utspelat sig i verkligheten är den där våra vänner vid ett rastställe möter militärer. De såg dem bara komma från motorvägen till Rom för paraden. Vi ville ge Masi möjlighet att ringa till sin käresta, som var mycket avvisande. Vi hade en liten idé om att kontakta Nancy, fast vi hittade henne aldrig och till slut bestämde vi oss, efter att ha frågat en fotograf, för en bild på Linda Evangelisti som under 1980-talet slut hade kort hår precis som Nancy.
Filmen baserar sig på historiska händelser. Hur pass nära verkligheten ligger den?
- För Pisas innevånare är vår historia verkligen mycket viktig och det är av denna anledning som jag valde att berätta två av våra trauman, dels det som hade att göra med slaget i Curtatone när våra frivilliga blev massakrerade – vi är duktiga på att förlora krig, först mot genuesarna, sedan mot Machiavelli. Minnet av detta finns alltid kvar. Vår historia finns också hos våra föräldrar som minns fascisttiden, inte minst eftersom stadens ledning av tradition är vänsterinriktad. Man kan förstå den paranoia som fortfarande finns hos den äldre generationen, även om det också blir mycket komiskt. Vad jag försökte göra var att ge en större bild av situationen.
För att trycka på vad jag ville säga valde jag bort att använda en red-kamera och lade mer på ljuset, som spotlight och användning av just den belysning som var typisk för tiden. Vi sökte även i källare och på andra platser för at få tag i möblerna från perioden och försöka få den rätta känslan. Det finns inte så många kameraåkningar förutom i scenen med ”carabinieri” (militär polis) som befann sig vid gränsen till Österrikiskt territorium för att söka de tre rymlingarna.
Kan du berätta lite om dessa scener och om konfrontationen med fadern?
- Jag hade mycket tur med castingen av de tyska skådepelarna i Turin. I sina roller skulle de vara korrekta, men lite halvt brutala när de framför sig hade skrikiga killar som såg rätt skumma ut. Situationen i filmen är den att Masi först vill styra över sina vänner. Det lyckas inte och ett bråk bryter ut. Österrikarna förstår ingenting och det är här det komiska uppstår: situationen förs upp på regeringsnivå där Aldo Moro (italiensk minister) dikuterar italienarnas utvisning från Libyen av Gaddafi, ett trauma för många, eftersom många av dem faktiskt var födda där och hade bott i Libyen sen flera generationer. De var inte enbart stroppiga överklasskolonisatörer och Italien tog inte hand om dem. Det är absurt och då var jag tvungen att ta slutscenen.
Kan du berätta om slutscenen?
- Det är sista gången i denna berättelse – som även vuxit till ett slags saga – som de tre är tillsammans. Masi är helt knäpp, är en idiot, men genom denna enkla och stämningsfulla sång visar han upp någonting helt annat någonting som kommer att följa dem under hela livet, en känsla av misslyckande och tomhet. Han var verkligen en stor skald. Låten ”Ballata di un anarchio ” om Pinelli (en anarkist som förolyckades på 70-talet) pekar på hur det hela skulle komma att sluta.
Jag är tacksam över att jag fick göra filmen och att alla gav järnet i detta verk.
Roberto Fogelberg Rota