Hon var då 84 år gammal. Fram till dess hade hon bott på landsbygden, arbetat hårt på fältet, fött tretton barn och tagit hand om alla. Hon hade aldrig varit i skolan och kunde varken läsa eller skriva. Hon kunde inte ens tala italienska, bara en säregen dialekt som man talade i området. Det nya huset hade tre våningar och vi hade flyttat in på andra våningen, toppenplats enligt min pappa, eftersom på vinter skulle vi få värme underifrån från grannen på första våningen, och grannen ovanpå skulle ytterligare skydda oss tillsammans med taket. | Hon blev deprimerad och grät mycket. Jag kunde möta hennes gamla tårfyllda ögon vid matbordet eller när jag ivrigt sprang genom korridoren på väg till dörren och ut till mitt nya spännande liv. Där var hon, vankande fram och tillbaka med en stor vit näsduk i handen. |
Det var som om någon hade låst in henne i ett fängelse.
Hon blev deprimerad och grät mycket. Jag kunde möta hennes gamla tårfyllda ögon vid matbordet eller när jag ivrigt sprang genom korridoren på väg till dörren och ut till mitt nya spännande liv. Där var hon, vankande fram och tillbaka med en stor vit näsduk i handen.
En dag förändrades allt. Allt gråtande upphörde och hon var inte deprimerad längre. Det var 1963 och det var dags för min familj att köpa en teve, “la Televisione”. Min mormor blev entusiastisk, glad som jag aldrig hade sett henne förut.
Detta mystiska och underbara föremål hade landat i vårt hem som ett främmande rymdskepp.
Hon var analfabet men hon kunde se och höra, och för henne, var denna mörka låda helt enastående, magisk.
Varje kväll vid exakt samma tid, satt hon där, framför teven. Hon placerade sina stora glasögon på sin lilla näsa, och väntade otåligt på att showen skulle börja!
Hon kunde inte vänta! Hon var helt fascinerad! Det spelade ingen roll vilket program det var, allting var underbart.
En kväll började ett nytt program: berättelsen om Robinson Crusoe.
Tillsammans följde vi hans äventyr varje måndag. Han gick runt halvnaken på sin lilla ö, kämpande mot ensamhet och några kannibaler.
Vi satt oftast mycket tysta, helt absorberade av vad vi såg. Men en kväll, när Robinson förlorade allt under ett skyfall, kunde hon inte stå ut längre, helt desperat sade hon:
– Men nej, nej… snälla… ta några av din fars kläder och lägg dem i teven, Robinson behöver verkligen dem! Han fryser! Ge dem till honom!
Jag skrattade åt henne, jag förklarade situationen:
– Man kan inte lägga kläder inne i teve farmor… det finns ingen där! Tv:n är tom.
– Är du säker? Frågade hon.
Hon kunde inte riktigt tro mig, det kunde jag se tydligt. En del av henne kände sig lite fånig, hon skrattade lite instämmande med mig också.
Hur kunde en riktig man vara inuti tv:n? De fysiska lagarna förbjöd det.
En omöjlighet helt enkelt. Men hon kunde ändå inte acceptera det. Om du ser med egna ögon en halvnaken man på TV… så måste han vara där.
– Snälla, lägg lite kläder i tv:n, fortsatte hon lågmält.
När jag pratade för högt eller gjorde något hon tyckte var olämpligt, satte hon mig på plats omedelbart. Ganska fort upptäckte jag varför. Hon trodde utan minsta tvivel att folk som tittade ut från den lilla skärmen, måste se henne och tala just till henne.
Då blev jag hänsynslös. Dansade glatt framför teven och tog upp mina kjolar. Jag visade mina underbyxor för alla, från påven Giovanni till den amerikanske presidenten John Kennedy.
– Sluta! Sluta!, skrek hon illröd i ansiktet.
Hon skämdes på allvar och hotade med att lämna soffan. Men det gick aldrig så långt.
Det var bara människor hon intresserade sig för. Resten verkade oviktig. Hon frågade sig aldrig om havet som omslöt Robinsons ö verkligen var därinne och verkade inte rädd för att vattenmassorna plötsligt skulle forsa fram i vardagsrummet. Det verkade uteslutet att Robinsons papegoja skulle flyga ut och sätta sig på hennes axel. Inget och ingen kom någonsin ut därifrån. Det var ett fullständigt mysterium. Kväll efter kväll bänkade hon sig framför tv:n. Det vitaktiga skenet dansade i hennes ansikte och hon bara njöt.
Jag tyckte om att sitta där med farmor och titta på Tv:n.
Text och bild: Nadia Scapoli
Bild: "Jag och min farmor, just innan den stora flytten"