är påbörjad, att den ursprungliga identitetens värde gått förlorat, att din rätt, din placering i det sociala nuet är ifrågasatt, att utträngningen, en 'utstampning' av dig är inledd vilken fungerar så att du förvandlas till den flyktige som befinner sig ute i oidentiteten, detta oläge av anonym illegalitet som du genom omgivningens infall därefter befinner dig i. | Fabrizio Gatti |
”Plötsligt hörs ett skrik. Som när någon blir överrumplad av något obehagligt. Men det lönar sig inte att öppna ögonen. Mörkret är nästan totalt. Utanför hörs de vanliga barnrösterna. Inifrån tåget skarpa smällande ljud. En smäll var tredje eller femte sekund. Det låter som kraftiga örfilar. En våg av förfäran fortplantar sig i den överfyllda korridoren”
Den italienske journalisten och författaren Fabrizio Gatti har färdats tvärs igenom Sahara, under identiteten av en immigrant vid namn Bilal, en illegal immigrant som inte äger vare sig papper eller pengar, pass eller tillvaro överhuvudtaget. Fabrizio färdas tvärs genom Sahara mot kusten för att ta sig över till Italien. Han existerar under den plågsamma täckmanteln av en illegal flykting, äger inga papper, ingen verifierad identitet, är ingen, tillhör klandestinerna- de illegala, papperslösa, de som kan tvingas utföra slavgöra. Det är en tillvaro där livets värde minskar ned till värdet av en studsande spelkula i tillfälligheternas spel, du blir ett kolli, en rörlig köttklump som skall forslas, som skall förnedras, som skall användas, misshandlas, pungslås eller helt enkelt rånas. Ditt människovärde trakasseras, krackelerar, kladdas ut och smetas ikring som en kladdig sörja. Frågan är om du efter en sådan förnedring någonsin orkar ta tillbaka det ömtåliga persona som brukar kallas människovärde, om du överhuvudtaget minns det, vad det bestod i.
Allt går att sälja, den lilla möjlighet som erbjuds att komma fram kan hindras genom tusen och ett av de infall eller utfall av allt och alla som kommer i din väg, eller till och med anfall av banditer som kan drabba dig. Även den minsta småmänniska kan ställa sig i din väg på färden till frihetens fästning Europa. Som att smågrabbar gräver upp vägen i öknens utkanter så att den bil du färdas i inte kommer fram, ni blir tvungna att betala tull till snorungarna, de gräver igen hålen, och när ni passerat, gräver de upp dem igen för att pungslå och tullbelägga nästa ömkliga människotransport. Men dessa småungar kämpar också, de försöker överleva i en värld av torra sandvindar, korrumperade myndigheter och hopplösa utsikter försvårat av att deras föräldrar försvunnit.
När Fabrizio Gatti i identiteten av den illegale Hilal färdats genom öknen under omänskliga strapatser, tycks den sista färden över till Italien per båt ändå bli den värsta. Hur skall han klara sig? Hur kan människor över huvudtaget klara detta? Hur orkar de egentligen fortsätta kämpa?
När hoppet tagits ifrån dig, när identiteten berövats dig, när du bara är en anonym köttklump, ett försumbart nummer, när du upphör att egentligen vara vid respektabelt liv, då du varken existerar inom eller utanför pappersvärlden, då har du förvandlats till en maximalt illegal människa, då tillhör du o-människorna, klandestinerna.
Fabrizio möter dem efter hela sin vindlande flyktingväg, de utsatta människorna, och anklagelserna plågar honom när han någon gång blottar sin italienska identitet:
”...Men du har inte gett mig något svar. Du lever i Europa. Du kommer att återvända till alla dina bekvämligheter, till ditt hem och till ditt arbete. Till ditt land som är medbrottsling till vår regering här. Och jag ska om fem minuter gå och lägga mig på mina kartonger borta vid fiskmarknaden. Men var står det skrivet att våra liv måste vara så olika? Jag borde kanske vara arg på dig, tänker jag. Men sedan säger jag detta till mig själv: vad har du för skuld i detta? Jag kan ändå inte låta bli att undra: varför ska jag behöva ha det på det här viset? Vad har jag gjort för ont för att hamna i den här skiten?...”
Vad handlar då detta om? Är det inte självklart med existerande regler för hur människor får färdas över gränser, normala hanteringar av gränsöverskridanden, skydd för nationer mot vad som skulle kunna betecknas som en 'massinvasion' från Afrika?
”År 1999/.../byggde Italien och Milanoborna/.../ en stor bur där de placerade människor. Och ingen av Milanoborna eller italienarna överhuvudtaget, tycktes bli ett dugg upprörda över det. Nu finns det sådana burar över hela Italien. Och buren på Lampedusa har blivit en infernalisk apparat, det centrala maskineriet för regelrätta massdeportationer från Italien, i fullt samförstånd med Tyskland och EU. Det handlar om den största deportationen i Europa sedan andra världskrigets slut. Ett förräderi mot allt vad frihet, jämlikhet och broderskap heter.”
Fabrizio Gatti har skrivit ett gripande epos om sin färd genom de illegala flyktingarnas plågsamma värld. Det är ett imponerande verk om en av vår nutids allra mest brännande frågor, en svidande sannskildring av vad som verkligen sker ända ned i minsta skrotbil som mitt i natten, med trasiga bromsar och läckande oljetråg transporterar en handfull hopträngda, smutsiga, uttorkade men förhoppningsfulla människor genom öknen mot kusten, mot möjligheterna, mot utsikternas strand som leder till Europa. Det är en mästerverk skrivit av en skicklig journalist som i flera fall tagit utsatta människors identitet för att kunna skildra hur deras tillvaro tar sig ut. Och det blir på riktigt. Det blir verklighet.
Fabrizio Gatti är född i Como i Norra Italien 1966. Ursprungligen är han kriminalreporter och har åstadkommit uppmärksammade reportage för tidskriften L´Espresso. Hans tillvägagångssätt är det klassiska 'wallraffandet' där han ikläder sig för uppdraget tjänlig identitet för att ostörd kunna inhämta fakta på plats och skriva avslöjande reportage om missförhållanden, i första hand om flyktingars situation i Italien. Han har tilldelats Permio Terzani för Bilal, 2008.
Benny Holmberg