När jag i ungdomen första gången stötte på texter av Leopardi var det i Ekelunds urval och översättning, som volym III i den fina gamla serien Berömda filosofer, utgiven av förlaget Björck och Börjesson. Dessa Valda skrifter publicerades 1913, och senare samma år gav professorn i romanska språk i Lund, Fredrik Wulff, 35 år äldre än Ekelund, ut sin bok Ur Giacomo Leopardis liv och diktning. Wulff kom att uttala sig lite nedlåtande om Ekelunds tolkningar, och denne ansåg i sin tur i brev till en vän att Wulff var en av de största åsnorna i landet. Wulff hade likt många kristligt mjälliga och skorviga perukstockar av hans typ svårt med den leopardiska "pessimismen", som de moraliserade över och tolkade som utslag av en "patologisk" personlighet. Wulff försöker postumt från sin Grönköpingskateder mästra Leopardi och ser med komiskt förebrående allvar på vad han uppfattar som dennes "egoism, otacksamhet, bristande självbehärskning, bristande hänsyn till fosterlandets uppväxande barnskaror". Ibland, suckar Wulff, bär sig Leopardi åt som "en ondsint kanariefågel".
Herr professorn hade dock lite personliga orsaker till denna njugga och av agg präglade syn på den visionäre diktaren: en flitig lärjunge till Wulff hade begått självmord efter att ha fördjupat sig i Leopardis illusionslösa svartsyn.
Dahlkvist ger i sin väldisponerade bok en klargörande kontinentaleuropeisk bakgrund till hur Leopardis tankar kom att behandlas i Skandinavien, med kapitel om de tidiga biografiska skisserna, Schopenhauers och Nietzsches syn på hans skriftställarskap, och den under några decennier inflytelserika psykoantropologiska strömningens "patologiserande" behandling av Leopardi som kulturgestalt (Lombroso och Nordau var de största namnen i denna av Ekelund suveränt förhånade
kälkborgerliga diagnosverksamhet).
De nordbor som skrev om Leopardi, nu i det stora hela bortglömda män som Helmer Key, Hjalmar Hahl, Emil Rasmussen och Axel Herrlin, gjorde det med ledning av de redan förhandenvarande tolkningarna.
Och Ekelund baserade sin genom åren skiftande och egensinniga syn på Leopardi på Nietzsche. Dahlkvist framhäver i avslutningskapitlen på ett lysande sätt ändock Ekelunds djupt kreativa, temperamentslevande och värdefulla sätt att läsa och förstå Leopardi. Låt mig som avslutning citera ett par stycken ur Ekelunds Leopardiessä i Böcker och vandringar (1923), "Det ondas religion":
"Pessimismen verkar skadebringande och förstörande endast när den stammar ur ett svagt, slappt gemyt. Det starka lifsföraktet har en tändande, eggande verkan. Igenom de högsta alstren af den isländska diktningen, i den fornskandinaviska lifskänslan öfverhufvud, sjunger en hvinande ton af hårdnackadt, desperat trots mot lifvets makt och lifvets meningslöshet - densamma tonen som en gång klang så gällt, och väl ännu är kvar, i Strindbergs verk.--- Endast vår feghet, vårt ringa sanningsbegär, vår dumma sentimentalitet är det, enligt honom, som förhindrar oss att inse att lifvet har sin källa i det onda, att det onda är lifvets herre. Hvad mängden kallar "ödet", "gud" o.s.v., det är mörkret, Ariman, fienden till allt framsteg, allt verkligt värde, all sann förtjenst. Ariman - det är dumheten och råheten, hvilka alltid ha högsätet i denna den bästa af alla världar. Och detta förhållande är konstant af evighet, den mänskliga karaktären skall aldrig ändras, lifvets princip är evigt en, det onda."
Nikanor Teratologen
Tobias Dahlkvist
Förtvivlans filosofi: Vilhelm Ekelund och mottagandet av Giacomo Leopardi i Skandinavien.
ellerströms