Med tiden har mina anteckningar om Abruzzo – om möten med människor, vandringar i konstnärers och författares fotspår, utforskande av natur, kultur, historia, folktro, religion och gastronomi – blivit högst omfångsrika. Jag har redigerat dem, putsat och skrivit om och nästa år ska resultatet äntligen publiceras i bokform. Allt är skrivet och klart och inlämnat till förlaget.
Det är bara ett litet förord som fattas. Jag har rest till Bornholm för att skriva det. Jag letar efter konstnären Kristian Zahrtmann.
Mitt intresse för Abruzzo väcktes när jag fick nys om att en skandinavisk konstnärskoloni hade huserat där vid förra sekelskiftet i samhället Civita d’Antino. Från slutet av 1880-talet till 1911 invaderades den lilla bergsbyn varje sommar av artister från Norden. Till de mer namnkunniga hör Peder Severin Krøyer och hans hustru Marie, Poul Christiansen, Peter Hansen, Ejnar Nielsen, Johan Rohde, Joakim Skovgaard och Edvard Weie samt svenskarna Karl Isakson och Anders Trulson.
Men det var Kristian Zahrtmann som grundade kolonin. Han upptäckte Civita d’Antino under en resa i Italien 1883 och kom under de närmast kommande decennierna att återvända dit nästan varje år. Så småningom blev han hedersmedborgare i byn.
Zahrtmann föddes och växte upp på Bornholm och nu är jag på jakt efter honom. Några kilometer norr om Gudhjem ligger Bornholms Kunstmuseum och naturligtvis är Zahrtmann rikt representerad där. Men de av hans verk som kan ha anknytning till Abruzzo förvaras i magasinen. Och dit får jag inte tillträde.
– Desværre, säger mannen i kassan och ler beklagande.
Jag betalar entréavgiften och vandrar runt i den dejlige museibyggnaden, söker mig fram till avdelningen som är Zahrtmanns, beundrar hans målningar, bland annat den magnifika Det mystiske Bryllup i Pistoia (1894). Men jag hade alltså bespetsat mig på att få se en eller annan bild från Civita d’Antino.
Och det får jag faktiskt, inget av Zahrtmann men däremot en målning av den för mig okände konstnären Johannes Wilhjelm. Den är från 1905 och har titeln
Zahrtmann maler i Civita d’Antino. Där sitter han vid staffliet, iklädd vit hatt och vit kavaj, omgiven av åskådare som nyfiket följer varje hans penseldrag.
Jag lämnar museet och fortsätter till Rønne, Bornholms största stad med drygt 13 000 invånare. Där irrar jag runt i söndagstomma kvarter och letar efter Zahrtmanns barndomshem. Till sist får jag syn på en dam som jag kan fråga. Men hon har inte en aning om var den konstnär jag eftersöker kan tänkas bo.
– Han bor inte här längre, förklarar jag. Han dog för nästan hundra år sen. Zahrtmann! Kristian Zahrtmann!
– Ah, Zahrtmann! utbrister hon.
Jag förstår inte hur jag har kunnat uttala namnet så fel att en dansk inte begriper vem jag talar om. Men nu är damen plötsligt med på noterna. Hon berättar hur jag ska ta mig till Grønnegade 28.
Efter några minuter är jag där. På en grindstolpe hänger en skylt med texten: ”Her fødtes maleren Peder Henrik Kristian Zahrtmann 31.3 1843.”
Jaha, tänker jag. Så var det med det. Nu ska förordet till boken om Abruzzo skrivas. På ett eller annat sätt.
Johan Werkmäster