som kan rädda honom att ett tyskt bolag köper fabriken. Vid första ögonkastet kan det verka som om det fotografi som presenteras av Arnaldo Catinari mer skulle höra hemma i en av Lavazzas kaffereklamfilmer än i ett socialrealistiskt drama, men i den dimmiga, dunkla och rent av skräckinjagande staden Turin är det ytterst passande. Italien har intrycket av att vara stilens och elegansens land, vilket passar mycket bra, men det är även ett på många sätt äldre land, någonting som kommer till uttryck i det svartvita fotot. Här uttrycks | Fabriksägaren |
Mitt i allt detta framträder Nicola som en förvuxen pojke. Det är ingen tillfällighet att den person som ständigt återkallar honom till ordningen är den äldsta bland fabriksarbetarna.
Parallellt med detta skildrar Montaldo är ett mycket ålderdomligt klassamhälle. Det finns en äldre aristokrati som visar sitt kalla förakt mot allt och alla. Problematiken med allas samexistens och allas möjlighet till tillhörighet skildras också. Ingen av oss kan se det lika tydligt som filmregissör Giuliano Montaldo, vars film Demonerna tillägnades Fjodor Dostojevskij (”I demoni di San Pietroburgo”), en storproduktion inspelad i Ryssland. Fabriksägaren är på många sätt och vis en fortsättning på den ryska novellen i samma andra, med samma känsla för människans övergivenhet och nakenhet i ett skoningslöst samhälle.
Roberto Fogelberg Rota