Trevi pejlar in 70-talets litterära miljöer där Pasolini och hans stilfränder bildade en storartad gränspassage i litteraturen innan konsumism och andefattigdom fullständigt tog över tillvaron. Det var en provokativ och farlig litteratur, skriver Trevi och tar särskilt upp Pasolinis textsamling ”Petrolio”, en nyckelroman vars heta politiska innehåll tros ha läckt ut och lett till att Pasolini mördades 1975. Boken som publicerades postumt 1992 anses framför allt handla om ett mord på högsta nivå inom energikoncernen Eni. Med en förklädd text, full av identitetsbyten, homoerotiska gåtor och symbolhandlingar var och är ”Petrolio” provokativ i flera dimensioner. Det Pasolini analyserade – och tidigare berört i både filmer och böcker – var en växande symbios mellan storindustriernas ledare, höga betrodda politiker i regeringen och uppåtgående maktmänniskor, bland andra Silvio Berlusconi.
I denna maskulint vibrerande miljö fanns också en märkvärdig kvinnogestalt, också hon något av ett tidstypiskt fenomen. Hon får en hedersplats i boken, som en motkraft och en frihetssymbol. När Trevi i början av 1990-talet tog kontakt med Pasolinis Stiftelse i Rom, fann han att denna kvinna, den osannolika Laura Betti, fortfarande sedan lång tid tillbaka verkade där och skötte det som fanns att ta hand om, plus att därutöver odla det konventionsbefriade umgänge i vilket hon själv utgjorde epicentrum. Trevi skriver att signorina Betti var arrogant, ständigt arg och fräck och att hon därtill saknade kroppskonturer. Hon kastade ut sina vassa kommentarer om allt och alla när det passade henne utan att blinka, hennes sarkasmer liknade ormbett. Det var riskabelt att vara i hennes närhet, skriver Trevi, hon var ett mentalt Tjernobyl. Men denna eruptiva kvinna hade också en annan sida; hon vårdade egensinnigt Pasolinis minne och påstod sig vara den enda som förstått hans verk.
Då skrevs ännu den viktiga litteraturen, en litteratur som lämnar avtryck hos läsaren. Den skakar om och uppenbarar, skriver Trevi och nämner vid sidan av Pasolini också Thomas Pynchon och Thomas Bernhard. Det finns, påpekar Trevi och citerar Laura Betti, en stark koppling mellan raseriet, La Rabbia, och det kreativa. ”Raseriet är viktigare än talangen; talang kan varje borgarbracka ha, men raseri, det är en sällsynt gåva, den måste man odla.”
Pasolini slutade aldrig syna maktens motiv och gärningar. Han rörde sig i många kretsar och var väl informerad. Han såg sin samtid förändras. Han saknade lugnet och enkelheten i de små städerna; själv kom han från en liten by i norra Italien. Den växande konsumismen och mediernas banalisering såg Pasolini som en medveten politisk strategi i avsikt att passivisera allmänheten. Också på det personliga planet var Pasolinis texter utlämnande och riskabla. Hans eget liv låg i texterna, han levde som han själv uttryckte det i en ”ohjälplig asymmetri”. Pasolini kunde inte ana, skriver Trevi, att han skulle bli en av de sista modernisterna.
När Emanuele Trevi jämför med vår egen tids litteratur, ekar Laura Bettis arga tonfall. Nuförtiden ska varje bok gillas av alla, skriver han. Förläggarna – ett släkte han inte har mycket till övers för - vill idag bara ha berättelser där man kan känna igen sig. Läsaren ska likna karaktärerna i boken. De ska vara ”av samma pasta”. Böckerna ska hela tiden bjuda underhållning, författarna ska bli lika omtyckta som jultomtar. Det är rena mentala statskuppen, frustar Trevi.
Trevis skarpa samtidskritik har rört om i den italienska debatten. Vi behöver inte reformera, säger han, utan snarare ”rifondare”, dvs bygga om från grunden, utbilda och starta om. Trots att han hyllar det originella och erfarenhetsbaserade i litteraturen påpekar han att vi behöver fablerna, de dubbelbottnade berättelserna som pekar ut väsentliga värden. De egensinniga kortessäerna i boken visar sig vara en effektiv skrivart för Trevi; de är både underhållande och avslöjande, samtidigt som deras djärva associationsbanor kan vara krävande för läsaren. Samhällets maktspråk har inte förändrats nämnvärt, menar han, det är fortfarande ungefär detsamma som på 70-talet, och obalanserna ser likadana ut i samhället. De som bryter koderna får fortfarande betala dyrt. Det är en kraftfull bok med stråk av sorg, men mest av allt en vildsint hyllning till det motsträviga och obekväma, till modet att ”vara autentisk”. Ett peptalk i ett pressat läge, skulle man kunna säga.
Boken var nominerad till fjolårets Premio Strega.
Annagreta Dyring
Vetenskapsjournalist och författare hedersdoktor vid Stockholms universitet