Dock har det även skett en allmän politisk förskjutning från ”social problematik” till ”kulturell problematik”, när det kommer till problembeskrivningen av utsatta förorter. Problemet med utanförskapet är således de ”kulturella skillnader” invånare emellan, och inte de socioekonomiska skillnader eller deras position i samhället. Med andra ord har vi ”kulturaliserat” orsakerna till klassamhället. | Det kan inte ha undgått någon, att det har varit en skandalfylld höst för Sverigedemokraterna. Trots detta befinner sig partiet, inte under politisk kris. Eftersom politiken ligger fortfarande fast. |
Om majoriteten av befolkningen verkligen menar allvar, med att dem tycker att Sverigedemokraterna är ett problem. Då krävs det att politiker och samhället eftersträvar:
1. Att föra en social och ekonomisk utjämningspolitik.
2. Att bekämpa den strukturella diskrimineringen mot människor med annan kulturell, religiös eller etnisk bakgrund.
3. Att skapa en välfärdsstat som ger lika möjligheter och möjliggör lika utfall för alla.
4. Att bredda Sveriges kulturhistoriska arv och berättelse, så att den inkluderar människor med invandrarbakgrund.
De övriga politiska riksdagspartierna måste i högre grad verka för en politik, som går mot social utjämning och minskade klyftor. En politik som möter socioekonomisk diskriminering likväl som strukturell och institutionell etnisk/kulturell diskriminering. Än så länge går Sverige mot fel riktning. I båda dessa avseenden. “Först kommer maten, sedan kommer moralen”, sa författaren Bertolt Brecht. Poängen med att lyfta det här citatet; är att deras politik är självfallet moraliskt förkastligt, men hur många är egentligen bereda att motverka de mekanismer som ger upphov till framväxten av rasism. Inte verkar detta vara fallet för (M) och Billström i alla fall.
Det kan inte ha undgått någon, att det har varit en skandalfylld höst för Sverigedemokraterna. Trots detta befinner sig partiet, inte under politisk kris. Eftersom politiken ligger fortfarande fast.
En politisk kris hade förutsatt att partiet varit tvunget att omformulera sin politik. Vilket man inte behövt göra, eftersom politiken hyser lika mycket främlingsfientlighet. En ledarskapskris, hade bättre beskrivit partiets nuvarande situation. För vad var det ”alla” egentligen reagerade mot i höstas? Det var inte en aktion som resulterade i att motverka främlingsfientlighet eller den strukturella rasismen. Om vi nu ska vara ärliga. Det var inte heller en reaktion mot politiken eller de idéer, som ledarskapet inom sverigedemokraterna stod för.
Det många missade att analysera, var att mitt under skandalens heta, så lyckades Jimmie Åkesson att framställ sig själv som en relativt harmlös invandrarkritisk politiker. Han lyckades skapa en ” a good cop and bad cop situation”. Det var ”järnrörsgänget” som var ”rasister”, dock nödvändigtvis inte han själv eller för den delen partiet. Detta under en politisk tidsålder, där partiledaren/personen inom politiken blivit allt viktigare. Det är klart att partiets siffror inte pekar neråt då. I föregångslandet Sverige hade vi både kunnat syna Jimmie Åkesson samt hans kamrater. I bästa fall hade vi inte haft ett sådant parti i Riksdagen.
Eftersom deras politik knappast har varit är en nyhet för allmänheten. Enligt min mening, regerade ”vi” snarare mot ”järnrörsgängets” uppseendeväckande beteende. Eftersom detta till större grad hotade den svenska självbilden. Vilket också till vis del är välkommet. Vi bör dock fråga oss själv om dessa insatser kommer att vara tillräckliga i fortsättningen, för att bekämpa rasism och främlingsfientlighet. Om detta nu är målet.
Vi måste bli duktigare på att definiera rasism samt eliminera dess förutsättningar. Det är den uppgiften som ligger framför oss och inget annat. Debatten måste tas, dock utifrån en bredare och mer offensiv position. Det finns en tydlig distinktion mellan det sverigedemokratiska ledarskapet och dess väljare. Detta är även Jimmie Åkesson medveten om.
Sverigedemokraterna är ingen homogen grupp. Det är förklaringen till partiets retoriska försök och förskjutning mot socialkonservatism. Detta måste vi tydligöra och påvisa. Om deras väljare verkligen menar allvar med sin upprördhet och missnöje över dagens samhälle. 8-10 procent av väljarkåren kan omöjligt vara rasister, som sagt; “Först kommer maten, sedan kommer moralen”.
Vi måste börja fråga oss själva om vem som har ”rätt” till dagens samhälle? Detta utifrån en rättfärdig och rättvis maktanalys, som undersöker människors möjlighet att kunna verka och påverka samhället som de lever inom. Om Åkesson på fullt allvar tror att Sverige håller på tas över av människor med invandrarbakgrund, då kan jag tala om för er att han har fel. Dessa människor lyser med sin frånvaro på samhällets olika maktpositioner.
Sist men inte minst: Jag vill vidare hävda att vi måste bredda Sveriges kulturhistoriska arv och berättelse. Sverige är ett relativt ungt invandrarland. Trots detta, har de tidiga arbetskraftsinvandrarna redan hunnit bli mor- och farföräldrar. Det är dags att vi fullt ut inkluderar
dessa människor i Sveriges historia. Detta kräver dock att vi monterar ner ”svenskheten” som en social och ekonomisk position. Människors sociala arv ifrån invandring bör inte ärvas av kommande generation.
Salar Rashid