Han är en gammaldags man: oberoende, självförsörjande, kreativ, outtröttlig.
Jag är självklart imponerad och det finns mycket som jag vill fråga honom om. Men platsens fred, harmonin, skönheten, min entusiasm och den energiska glädjen som genomsyrar bagaren, plötsligt skyms av otydliga skrik från bakgården. Det är bagarens hustru. Hon vill inte att jag ska fotografera och ännu mindre att jag pratar med hennes make. Kvinnan är rasande. Med den stora kroppen och det enorma guppande bröstet, påminner hon mig om en ursinnig Venus av Willendorf. Han bryr sig inte alls. Med ett roat leende på läpparna pratar han glatt på. Var femte minut kommer skriken av kvinnan från bakgården. Nervöst tar jag bilder. Detta ska gå fort.
Mina kusiner köper tre portioner bröd och vi lämnar platsen så snabbt som möjligt. Vi går ner till den magnifika ”tonnara” från tolvhundra-talet. Efter ett dopp är det äntligen dags att äta brödet: det är gott, väldigt gott, det är som att äta Sicilien tycker jag, men nöjd är jag inte. Jag behöver svar.
Efter sex månader är vi tillbaka igen i Scopello. Jag undviker att gå in i butiken och går direkt till lokalen där man bakar. Min bagare är där, han arbetar på som vanligt. Tyvärr är hans fru också där och känner omedelbart igen mig. Hon börjar skrika på en gång. Jag försöker att ignorera henne och vänder mig till honom:
- Får jag ta en ny bild av dig framför ugnen? Den jag har är lite för mörkt…
- Hon är chefen! Sätt henne framför ugnen! Svarar han ironiskt.
Hon fortsätter att gapa oavbrutet, värre än förra gången.
Vid denna punkt, en enorm ilska överväldigar mig. Jag lämnar hastigt platsen och börjar kalla henne tyst för mig själv - Häxa!
Min kusin Gaetano, som är född diplomat, beslutar att det är dags att kliva in och rädda situationen. Han pladdrar intensivt och lite hemligt med kvinnan. Det slutar med ett mirakel: bjässen jagar mig och ber mig att komma tillbaka. Hon går med på att bli fotograferad framför ugnen. Att fotografera hennes man det är inte tal om. Men jag har redan tappat lusten och det blir ingen bild. Återigen njuter jag av det smaskiga brödet vid havet men ännu en gång är jag missnöjd.
Under skylten där det står bageriet, skulle jag gärna sätta en till: VARNING FÖR BAGARENS HUSTRU, HON BITER!
Nadia Scapoli