Jag måste omedelbart säga som det är: i Palermo finns inga cykelvägar, den enda jag har sett, nära hamnen, såg inte alls ut som en cykelbana men som en normal trottoar översvämmad av fotgängare. Så fort jag lämnar lägenheten och dess trädgård, börjar äventyret. Strömmen av bilar och mopeder är oändlig, vi cyklister är modiga få som tvingas cykla på höga, smala trottoarer som vi måste dela med fotgängare. Ibland blir jag trött på att trampa långsamt bakom dom, och jag vågar mig ut på gatan. De människor jag korsar på trottoaren tittar på mig med ett solidariskt leende; vi är i samma båt - i händerna på hektiska och nervösa bilister som tutar mer än gärna för det minsta lilla sak. Här måste jag göra en parentes. En morgon i Göteborg, staden där jag lever, skulle jag cykla till jobbet som vanligt. Jag bor på Linnégatan och fastighetens entré öppnas direkt mot trottoaren. Cykelvägen ligger på motsatt sida, man kan nå den med maximal säkerhet genom en gångväg. Envis och lat som jag är, har jag aldrig haft någon tanke att ta mig dit, så den första delen av vägen har jag alltid cyklat direkt på trottoaren, en trottoar, märk väl, lika stor som en motorväg. Varje dag träffade jag gummor och gubbar, medelålders kvinnor och män, som påminde mig om att jag var på fel plats:
-Det här är en trottoar! skrek de i chocktillstånd.
Jag höjde mina axlar, detta var roande faktiskt. Mer än så. I hemlighet var jag glad över att göra dem arga. I den kompakta morgontystnaden det blev med ens lite livligare, detta piggade upp mig och hela miljön. Men denna morgon hände något oväntat. En man som gick på trottoaren tog tag i mina axlar, kraftfullt och bestämt, blockerade mig och cykeln samtidigt som han försökte slå mig. Jag tappade balansen, gav honom en knuff, kastade mig på cykeln och i full fart avlägsnade jag mig från platsen. Mannen hade gjort vad alla gamlingar skulle ha velat göra: knuffa mig ner från cykeln och ge mig ett par örfilar, kort sagt uppfostra mig den hårda vägen, få mig att förstå en gång för alla att den ENDA rätta platsen för cyklister är cykelbanan, medan trottoaren är till ENDAST för fotgängare, såsom vägarna är för bilar, himlen för flygplan… Kort sagt, svenskarna är förtjusta i regler. Ordning och reda är deras viktigaste motto.
-Vad är det som händer? En brand? Frågar jag en gamling, fast jag ser inget spår av rök.
- Nej,nej, ingen eld ... ser du de där människorna på balkongen?
Jag tittar upp och på en balkong på fjärde våningen ser jag en grupp människor tala och röka glatt tillsammans.
- Vad är det med dem? ...
- De hotar att hoppa ned och begå självmord
- Verkligen ? Varför?
-Det är kommunens anställda som ska sägas upp, detta är deras protest.
- Vill de verkligen kasta sig ner?
- Nej nej , aldrig i livet, det är bara teater, ingen kastar sig - aldrig någonsin!
Jag trampar vidare och kommer framför Falcones hus, han som dödades av maffian 1992. Magnolian framför huset är fullt av meddelanden, böner och vädjanden. Snart är jag framme till den engelska trädgården, med sina gigantiska träd. Här är det alltid fullt av unga par som omfamnar varandra.
Efter biblioteket och en kaffepaus, bestämmer jag mig att cykla till de berömda katakomberna i Kapucinskloster. Det verkar vara en mycket intressant plats att besöka, med en källare full av fullt påklädda mumifierade kroppar.
Jag anländer till de fyra hörnen, ett vägskäl som skiljer de fyra historiska stadsdelarna i Palermo. Nu vet jag inte i vilken riktning min färd ska fortsätta. Jag ser en polisbil parkerad och frågar:
- Ursäkta mig, jag vill cykla till katakomberna, vilken riktning ... ?
- Enkelt, säger polismannen.
- Ta denna väg och åk rakt fram hela vägen, det är enkelt och snabbt!
- Allén framför mig?
- Ja, frun, allén framför dig.
- Men … det finns en skylt… den är enkelriktad…, jag tror inte mina öron.
-Vad spelar det för roll, svarar polismannen, du cyklar ju, vad är problemet, fortsätt på trottoaren.
Jag tackar glatt och börjar trampa, inte bara på trottoaren utan även enkelriktad. Bilarna kommer morrande mot mig och jag tramparnöjd. Den snuten var ett perfekt exempel på ett flexibelt sinne, en italiensk hjärna. I Sverige, skulle inte ens en galen polis ha föreslagit en liknande lösning, även om jag skulle tvingas åka en hel vecka för att nå kryptan, ja, även om jag hade varit tvungen att cykla resten av mitt liv, hade jag måst ta den korrekta vägen.
Kryptan visar sig vara en deprimerande historia. Rena skräckfilmen och det var dessutom förbjudet att fotografera. Alla dessa hängande skeletten i halvmörker är bara för mycket. Jag cyklar tillbaka till centrum, i de gamla stadsdelarna, de med eggande namn: Garraffello torg, Revolutiontorget,Vucciria marknaden… härliga platser, helt överlämnade åt sig själva, där ingen politiker har satt sin fot sen andra världskrigets slut.
En dag bestämmer jag mig för att cykla till Mondello, Palermobornas egen strand.
Trettio minuter från Palermo, når jag en vit strand och ett hav som är så blått och genomskinligt att du inte skulle tro att det var sant. En jugendbyggnad tornar upp sig över havet: det är Charleston. Enligt Lonely Planet guide, besöks Charleston av Palermos jetset värld. Här kan du koppla av i en solstol med en drink i handen. Jag bestämmer mig genast för att söka jobb här, varför inte? Charleston kan behöva en manager som " känner till flera språk . "
- Jag föreslår att du stannar i Skandinavien . Säger platschefen med ett sorgset leende.
-Här får ingen anständigt betalt och ingen har regelbundet kontrakt.
Tillbaka på cykeln, anländer jag till stranden och hoppar i Det stora blå.
Havet är ett underverk och den gröna cykeln som nu ligger på den gyllene sanden, gnistrar i solen.
Nadia Scapoli