Således har vi 2008 plötsligt fått lida av smällen från andra länders finanskris efter många år av så kallad ”creative financing”, med värdepapper som visade sig vara mer papper än värde... Italienska banker var, tack vare ett relativt konservativt bankväsende, inte involverade i denna kreativa finansiering i särskilt stor skala.
Men finanskrisens kvarstående effekter är nu synliga i konkreta följder på den reella ekonomin: recessionens alla symptom.
Efter 2008 steg så den italienska statsskulden åter till 120%. Denna nivå var lägre än den som uppmättes 1994 (+125%) och fick inga större konsekvenser. Men ändå, under sommaren 2011, fick just det problemet stor uppmärksamhet efter stor fokusering på den grekiska statsskulden, samt mycket rop och farhågor för en dominoeffekt. När jag hör talas om ”dominoeffekt” intar jag en skeptisk hållning. Jag tillhör den generationen som skulle övertygas om Vietnamkrigets nödvändighet just på grund av ”dominoeffekten” till följd av ett eventuellt kommunistsikt maktövertagande i Vietnam, därefter i Sydostasien, sedan i övriga Asien och slutligen i hela världen… Detta trots att Grekland bara står för 2% av EU:s BNP och bara 3% av euroländernas statliga skulder. Om vi kommer att orsaka en global ekonomisk kris på grund av Greklands ekonomiskt minimala relevans, tror jag att framtida historiker inte kommer att begripa hur vi, nutida exemplar av homo sapiens, har tänkt och agerat.
Problemet är att samtidigt som vi vill ha koll på och reglerar alla slags varor vad gäller kvalitetskontroll, tullar och försäljning, så styrs ekonomin av större makter som inte står under någon kontroll. Vi lever i en explosiv blandning av: 1) enormt stora volymer av olika
slags finansiella instrument; 2) dess fria rörlighet; 3) dess snabbhet som växer i takt med IT-utvecklingen; 4) medias inflytande, som har större intresse av att sälja än att informera, således med tendens åt sensationalismen, vilket bäddar för alarmerande nyhetsrapportering; 5) samt slutligen en märkbar tendens i vissa auktoriteters sätt att uttala sig i oroväckande ordalag, kanske för att vid lämpligt tillfälle kunna hävda att de visst hade flaggat för risker och förutsett faror.
Om det är så att ekonomin i mångt och mycket styrs av optimism och pessimism, att panik är den känsla som sprids lättast, att ett negativt uttalande om ekonomi kan orsaka negativa konsekvenser (”dominoeffekten”) och därför fungera som självförverkligande profetia, ja då ligger vi illa till.
Till allt detta kan vi lägga dessa ”credit rating agencies” (kreditvärderingsinstitut): är de verkligen oberoende? Gynnar de inte deras egna ägares intressen? Vad har de för auktoritet? Varför förutsåg de inte Lehman Brothers kollaps? Är det inte suspekt att de konstant kommer med negativa uttalanden just inför större möten med Eurogruppen, samt före betydande försäljningar av statspapper? Har de inte helt enkelt interesse av att maximera ”spreaden” så att deras kunder kan göra större klipp? Kan man inte förvänta sig att snäva intressen kan påverka den ekonomiska verkligheten i vissa stater? Varför fokuserar de på just vissa EU-länder utan att i beräkningen ta med de skulder som är relevanta för många andra länder utanför euron och EU? Är detta inte en klar signal att dessa snäva intressen i världsekonomin som gynnar finansiell spekulation samtidigt skadar den reella, produktiva ekonomin? De senaste nedvärderingarna av Italien har av EU-kommissionen och av italienska myndigheter bedömts vara orättvisa och obegripliga. I Italien pågår en juridisk undersökning av Moody’s och Standard & Poor’s tillvägagångssätt...
Vilka åtgärder kan då tänkas behövas?
a) De i ansvarsställning ska tänka sig för innan de går ut med oroväckande uttalanden!
b) Kapitalrörelserna skall kunna regleras och beskattas (s.k. Tobin tax). Om vi klarar av att till och med beskatta tomater (genom moms), varför skulle vi inte kunna göra det med miljardbelopp? Äntligen har en grupp av Euro-länder börjat göra det i Europa; betyder det då att kapitalet kommer att flytta någon annanstans? Ju mer enade vi blir, desto enklare blir det för Europa att ”pusha” i ärendet via internationella organ (FN, IVF, VB, WTO, G20, G8, etc.) för att införa ett globalt system.
c) Kreditvärderingsinstituten skulle ges en mindre framskjuten ställning. Effekten av deras värderingar skulle inte gynnas av de automatiska följder som de nu gynnas av tack vare staterna. EU och FN borde istället instifta egna, oberoende, professionella institut som motvikt till de ”privata”.
Italien då? Våra grundläggande förutsättningar har i stort sett försummats av av internationell media... Det finns tyvärr en viss tendens att smutskasta Italien, nästan ett uttryck av skadeglädje – utom förstås, när det gäller mat, kultur och turism. Ett exempel: den 3 juli 2012 publicerar TT en artikel med hänvisning till SCB:s seminarium ”Svenskar inte flitigast i Europa”. I den korta rapporteringen nämns Italien hela fyra gånger för att påstå att italienarna är Europas lataste, med bara 17 timmar per vecka. Den siffran uppnås om man delar alla arbetade timmar med alla arbetsdugliga medborgare; alltså räknas alla ”arbetslösa” som ”lata” (inklusive den kvinnliga arbetslösheten). På det viset likställes bödeln med offret. SCB:s kompletta (och officiellt tillgängliga) undersökning ger tvärtom en helt annan och mera rättvis helhetsbild. Den nämner nämligen att de italienska arbetarna jobbar 35 timmar per vecka, alltså mer än EU-genomsnittet (Sverige har 32 timmar). Min vädjan till TT samt berörda tidningar om ett förtydligande i rättvisans namn har inte hörsammats.
Det är ju synd att media – trots att Italien, ett EU-land tillika medlem i G8, som har så många problem att tackla och öppet debatterar dessa – fortsätter att se oss som ett tacksamt ämne för ohämmad ensidig kritik. Det är varken professionellt eller konstruktivt för Europa.
Media borde istället även tala om den italienska ekonomins sunda fundament. Till exempel:
- Vi har ingen fastighetsbubbla (som vissa andra länder tyvärr har);
- Vi har en sund banksituation;
- Mer än hälften av den italienska statsupplåningen befinner sig inom landets gränser;
- Familjernas privata skulder är mycket låga.
Mitt i krisen har Italien gjort allt som varje förespråkare av liberalismen hade gjort:
- I november 2011 bytte vi ut regeringen mot en ny (övergångs-) ledning av erkända ekonomer och experter
- Man har skrivit in principen om en statsbudget i balans i konstitutionen från 2013
- Pensionssystemet har kraftigt omstrukturerats, med en besparing på 7,6 miljarder euro till 2014 och upp till 22 miljarder euro till 2020
- Inte bara momsen men även fastighetsskatten har höjts medan deras beräknade värde har ökat
- Flera politiska utnämningar i olika kommittéer har beskurits
- Statsförvaltningen kommer att minskas med 20% vad gäller de högsta ämbetena och 10% vad gäller tjänstemännen
- Statens egendomar kommer att säljas för upp till 100 miljarder euro de närmaste tre åren
- Större flexibilitet på arbetsmarknaden har införts (lättare bl.a. att säga upp anställda)
- Aktivare bekämpning av skattefusk
- Liberalisering av professionella yrken
- Olika liberaliseringsåtgärder på den inre marknaden
Till råga på allt har vi haft en förödande jordbävning i en av mest produktiva regionerna. Bara den kommer att kosta 1% av BNP.
”Too much too soon?” Faktum är att ”spreaden” (skillnaden) mellan italienska och tyska statsobligationer fortfarande är för hög: 500-300 punkter som kostar för mycket för var nyemission. 7-5% ränta att återbetala är för mycket.
Resultatet är, än så länge, en klar depression. I år kommer BNP vara -2,5%. Arbetslösheten är på rekordnivå, speciellt bland ungdomarna. Det är förödande för en hel generation. Ingen har grund att glädja sig för detta. En sådan recession är ett dåligt resultat även för Sverige: vi kommer att köpa färre svenska produkter, turista mindre i Sverige, förverkliga färre bilaterala affärsidéer...
Monti-regeringens nyckelord har sedan månader tillbaka varit: Uppväxt! Arbete!
Vi hoppas på en uppgång 2013. Men om detta inte sker så kommer alla keynesianer tillskrivas en förnyad trovärdighet, de som likt Paul Krugman kritiserar en liberal politik med nedskärningar och drastiska bantningsprogram. Utmaningen är nämligen att finna en tredje väg, som förhöjer sysselsättningen utan att öka statsskulder och som garanterar budgetåtstramning utan att orsaka arbetslöshet. Jag tror att vi är på väg dit.
Euron då? Italienarna är bland de européer som tror mest på euron. Euron är inte bara ett ekonomiskt projekt, utan också politiskt. Tänk bara att Tyskands enande inte skulle ha skett så smärtfritt som det gjorde, om inte euron hade legat på förhandlingsbordet. Euron är en ”success-story”: vid dess introduktion var 1 Dollar värd 0,84 Euro. Idag, under sin värsta period, är den ändå lika mycket värd.
Vi håller på att förena Europa med fredliga medel, efter allaS försök att ena det med militärt: spanjorer, fransmän, österrikare, tyskar… Nog med krig i Europa! I synnerhet nu när större aktörer globalt dikterar att enskilda europeiska länder inte har någon framtid om de inte anpassar sig till större dimensioner. (Självaste Tyskland utgör endast 1% av jordens befolkning). EU:s enandeprojekt är av mått utan like i världshistorien, enandet av så många olika länder för vilket inget manus är tillgängligt. Ta bara USA: det var flera lika länder som blev förenade med det blodigaste kriget (1860-65) under det århundradet. Ja, euron är ett politiskt projekt. I vems intresse är dess eventuella misslyckande? Inte i européernas! Det är ett så storartat projekt att det kräver insatser: alla borde tänka ”hur kan jag bidra till dess förverkligande?”, istället för att bara resonera ”vad kan jag få ut av det?” eller ”hur kan jag bromsa det om jag inte gynnas av det?”. Är vi inte ganska närsynta om vi fortsätter att tänka nationellt istället för regionalt?
Befinner sig euron verkligen i kris? I USA, med en centralbank med alla dess befogenheter, existerar obalanser mellan stater, med betydande skulder i t.ex. N.Y. och i Kalifornien. Men spekulationen fokuserar inte på dessa: det tyder på att lösningarna finns. Och ingen säger att Kaliforniens skuld ska betalas av andra stater. Hur mycket finanshjälp har Italien begärt för att komma ur sin statsskuld? Hela noll kronor! Nu när euroländerna håller på att bygga en eurozon där alla medlemsländerna ska respektera principen om budgetbalans, så bäddar det för euron som en verkligt stark världsvaluta i den närmaste framtiden.
I början av detta år sa Lars Jonung (ordförande i Finanspolitiska Rådet) i Riksdagen: ”don’t miss a good crisis”. Euroländerna har uppvisat en reaktionsförmåga med vidtagandet av många åtgärder. Euroländerna kan givetvis inte reagera lika snabbt som kapitalrörelserna, men de reagerar ju! Flera viktiga beslut skulle ha varit omöjliga utan en kris. Ett djupare och bredare samarbete är på gång som visar att euroländerna inte vill missa en god kris. Är det något europeiskt land som håller på att missa den här goda krisen?
Angelo Persiani, italiensk ambassadör